Strömlös på Solsidan

Inte alls lika romantiskt som Sömnlös i Seattle, I assure you!

Vi har någon elektrisk apparat som inte beter sig som den ska, så jordfelsbrytaren går. Elektrikern skickar mig på än det ena än det andra kluriga uppdraget över telefon. Inte i nivå med McGyver men på god väg!

Sammanfattningsvis kan man säga skit också.

Plus att brorsans bebis ligger på sjukhus. Plus att jag vabbar. Och sånt.

Så sammanfattningen är väl egentligen mer jävla helvete än skit, men jag försöker se det lite positivt.

Vad hände?

Kl. 0455 ca så vaknar jag och min man av ett vrål ifrån en trappa ner; MAMMAAAAA, PAPPAAAAAA, HJÄÄÄÄÄLP. HJÄÄÄÄÄLP PAPPAAAAAA PAAAAPPAAAAA HJÄÄÄÄÄÄLP.

Sen börjar ett snyftande och lite tystare rop på hjälp.

Alltså jag blir så jävla rädd att jag inte kan röra mig men "PAAAAPPAAAAAN" springer ner. Där står han. Vår älskade åttaåring. Vår Stora. Och klamrar sig fast vid diskbänken på darriga ben. Han ramlar rakt i famnen på "paaaaappaaaaa" och skriker att han inte orkar stå. Att han inte ser. Att han inte känner sina ben.

En trappa upp ligger jag och mår illa över situationen. Tankarna drar iväg.
När jag tar mig samman och går ner så sitter Stora och skyfflar in mjölk och flingor. Vi pratar inte skyffla utan SKYFFLA.

"Jag orkade inte stå, mamma, och benen böjdes ihop och jag såg inget. Jag blev så rädd!"

Mmm... Blodsockerfall.

Nu ligger den blinda, darriga och magra åttaåringen bredvid mig och susar sött. 4 skålar med flingor och mjölk senare.




- I min lilla värld av blommor/Ellen