tisdag 1 september 2009

Allvarligt.

Jag håller på att tappa det. Jag står inte ut mer. Jag är helt slutkörd, efter mindre än en månad på jobbet har och jag har lyckats bli sjuk och jag vill ringa kunderna och skrika. Det går inte det här. Om inget förändras inom kort så kommer jag bli inlagd på psyket.

Vill du vara med och rädda världens barn?

Nej, tyvärr! Sa jag.

Känns ju hur korkat som helst - det klart jag vill det. Men jag vill inte stå bland knarkarna på plattan och prata om det och därför blev det så. Bättre lycka nästa gång, Rädda Barnen!

Ett par tusen närmare pank!




Sitter i Gallerian och äter lunch. Och har lite förvärkar och allmänt trevligt. Ser ut som ett bombnedslag efter ansiktsbehandling - rödfnasig i ansiktet och håret på ända efter huvudmassage.
Mest var det toppen, men ett tag fick jag drunkningskänning efter extremt lång tid under ångan! Fick även 50 min massage, då jag trodde jag skulle dö för att hon tog i så hårt. Men jag behövde en omgång så det var nog bra.
Nu är allt toppen efter konststycket att köpa ett par supertajta jeans till efter graviditeten - där själva konsten utgjordes av att tänka bort basketbollen på magen!



Gulligt eller absurt?

Skulle ta kort på min minsta sons hand igår när den ligger i min. Gulligt. Men eller inte. Den är ju typ lika stor som min och "någon" har inte klippt naglarna på stackarn så det ser mer ut som att jag håller mig själv i handen. Fräsigt.


Inget vidare.

Mår sämre. Har nog fått feber också. Går och lägger mig nu tror jag. Sov gott eller jobba på. Vilket som :)

Nöff. Oink

Ellen

Bud-trams.

Jag vet inte vad det är för fel på mig men jag verkar totalt störd i huvudet. Idag kom min dator hem till oss i vårt mellan-två-hus-lägenhet (VIKTIGT) i Orminge. Detta samtal har verkligen skett och det skedde för ca en timme sen.
Telefonen ringer
Jag: Ellen
Budtjej: Hej. Jag ska lämna bud till dig på xxx-vägen i Orminge
Jag: Ja, eh, jag bor bara här tillfälligt så och ja men ja, jag ska ha ett bud.
Budtjej: Ja, okej men jag hittar inte riktigt till xxx-vägen
Jag: Eh, ja alltså jag bor ju bara här tillfälligt så jag hittar inte så bra heller... vi ska snart fytta...och har bara bott här i 3 veckor...
Budtjej: Okej men jag är vid det gula lilla huset nu
Jag: Ja, det vet jag vad jag är. Då åker du förbi det och sen är det bara att följa vägen så kommer du rakt på vårt hus.
Budtjej: Okej, nu ser jag huset, jag kommer om fem.

Budtjejen ringer på, jag öppnar
Jag: Hej
Hon: Hej, här är budet från ditt jobb.
Jag: Ja, alltså jag är ledsen att jag inte kunde hjälpa dig bättre men jag bor ju bara här för en stund. (här börjar hon gå iväg mot trappen)
Jag: Vi ska flytta, säger jag lite högre (hon går ner för trappen och vinkar och mumlar hej då).
Jag:Vi flyttar i november hör jag mig säga innan jag stänger dörren.
Alltså. Jag är dum i huvudet. Det är jag.

p.s. undrar om hon fattade att jag faktiskt inte bor här permanent och att jag snart ska flytta. Eller bör jag ringa upp henne. Jag har ju faktiskt hennes nummer...

Detta kom hon med. Dator, laddare, mus och ett vidrigt gammalt kort.
Niklas. Jag vet att det var du som plockade ner det. Passa dig :)

Udda

Tjejen är smal som en sticka men går i gravidbyxor. I och för sig bra, med tanke på längden på tröjan, men ändå. Jag skulle då inte göra det frivilligt!



Fräsigt filmtips.



Ni måste se Marley & jag. Vilken underbar så-här-är-ju-livet-film. Jag skrattade, grät och kände igen mig. Från början till slut. Nu ska jag vila och se den igen.

Jag är bättre!

Jag tror inte jag har någon feber. Jag känner mig oerhört mycket bättre. Jag är bara enormt snorig och har ont i halsen och i lederna men annars: DANDY.

Jag har pratat med sjukvårdsrådgivningen som säger att jag INTE har den nya influensan. Fasiken vad skönt. Nu ska jag ta det lungt och se en film och kurrera mig inför ev. jobb imorgon. Fräsigt.

Dålig överinformation.

Till skillnad från fam. Tryggs dagis så har vi våra barn på ett dagis där det informeras hela tiden. Och jag menar inte ett mail i månaden med vad som händer utan jag pratar om mellan 5-10 mail i månaden. MINST. Per avdelning. Jag har två barn så det bli ungefär 10-20 mail per månad.

Alltså förstå mig rätt. Jag vill gärna veta vad mina barn har för sig på dagis om det innebär att jag måste gör något extra; tex packa ner picknick, plocka ner extra saker eller hämta på annan plats.
Det jag där emot inte behöver veta är att; barnen ska gå till parken idag, barnen ska gå på promenad i området på förmiddagen, 2/3 av barnen tycker att broccolisoppan är god eller att man måste kolla i lådan med omärkta kläder. Det är INTE information som är värt något.

Och ang. omärkta kläder. Jag märker alla mina barns kläder och varenda år hämtar jag kanske 10 plagg där som är märkta med mina barns namn. Vem skulle kunna ana att omärkta plagg inkluderar våra barns märkta plagg samt en hög av andras otvättade loppiga använda och bajsiga kläder?

En annan sak. Innan sommaren fick vi information, ungefär 400 gånger per mail, om att barnen skulle ta med sand till dagis. Sand som barnen kunde berätta något om när dom kom tillbaks till dagis. Alltså semester-sand.
Våra barn fick helt enkelt plocka sand på en strand nere i Menton, Frankrike, för att ta med sig hem. Sand läckte, sand rann ut, sand bytte påse men hem kom den - mer eller mindre intakt.



Här har det kryptis på alla fyra och plockat sand.

Igår när jag och barn 2 hämtade barn 1 på dagis så halv-viskar en av dom överpedagogiska fröknarna, förlåt, förskolelärarna lite till mig. "Du, Ellen, du skulle kanske kunna ta med dig lite sand till barn 2 också, vi tänkte ta med honom i vår projektgrupp "Semester-sand" nämligen. Ja, du behöver ju bara raffsa ihop lite sand här utanför på gården och plocka med dig till honom".

Vänta nu. Sa hon just det hon sa? Ska alla barn sitta och säga: "Hej, här är sand från Tylösand, hej här är sand från Spanien eller hej här är sand från min tomt" medan min ena son bara ska säga:
"Min storebror har sand från Menton men eh, mamma plockade det här utanför på gården men det spelar ingen roll för jag har sand".
Jag ifrågasätter iaf varför han ska han ha sand från gården när det inte är semester-sand? Och vad ska han berätta om sin sand? I vad ligger pedagogiken i det här? Speciellt när han har sand i sin korg, på sin plats som han dessutom vårdat ömt hela vägen från Frankrike.
Fröken, förlåt förskoleläraren, raffsar lite med foten och kraffsar lite på strukturtapeten och mumlar ett: "Bra" innan hon går ut på gården igen.

Fräsigt. Fräsigt som fan.