Dagen före avresa

och jag ligger raklång i soffan med en jäkligt flådig blogg. Jag har tvättat allt, satt på en disk för att det inte ska stå äcklig disk och osa katt. Jag har packat mina saker, barnens saker och leksaker. Jag har handlat julklappar till dom som ska ha, på resan och jag haf köpt schampo och andra hygienartiklar. Jag har dessutom jobbat heltid och tagit hand om sjuka barn. Pappan? Hmm...han har INTE packat mammans väska (helt okej), inte barnens väska och inte sin egen. Han har visserligen jobbat heltid och tagit hand om barnen på samma vis som jag men ändå?!

Sa jag inte att jag skulle vara lyxfru vid det här laget. SA JAG INTE DET. VAFFAAAAAN! Dessutom. Jag är inte packad, jag dricker inte ens champagne, jag har knappt något godis och inte heller en strandklar kropp. VEM TÄNKER PÅ MIG?

Imorgon får ni ev. nåt inlägg från mig på morgonkvisten när chinchilla och blomma ska blomstra hos Anna. Fräsigt. Chinchilla och blommor på spa. Själv tänkte jag min resa som ett spa. Men jag vet att det blir mer som ett träningsläger av tålamodsprövande aktiviteter med barnen. Eller om det blir ett koncentrationsläger. Hur som helst så kommer jag vara full. Skönt. Det brukar styra upp det mesta. Sleep tight!

Lucia

I morgon är det lucia, så idag firades det på dagis. Fräsigt. Vi var ute. I ösregnet. De rutinerade föräldrarna var där tidigt och tog platser längst fram. Vi som var där för första gången hajade inget och fick knappt se något. Men så kom de små liven. Dyblöta men jättefina. Alla skötta sig och satte sig så fint på sina bänkar och sjöng. En av de nyaste var helt borta och lullade omkring i en alldeles för stor overall och var helt bedårande. De större barnen sjöng sankta lucia åtminstone hundra gånger innan fröknarna grep in och bytte sång. Då blev det kanon för den ena sidan hörde inte vad den andra sjöng. Var egentligen ganska outhärdligt. Men också helt fantastiskt. Mitt eget barn som övat alla sånger varje kväll hemma i typ två månader öppnade inte munnen en enda gång. Han var så fascinerad av allt folk. Det var hur mycket folk som helst. Och blixtarna haglade. Alla fotade och alla var stoltast av alla. Roligt. Sedan blev det fika med barnens egenbakade pepparkakor. Tur att vi hade med egna bullar.

Nu e re klart!

Är nog faktiskt i princip klar med alla julklappar nu. Hade en strategi klar för eftermiddagen. Tog bilen till infartsparkeringen vid Maxi så att det skulle gå smidigt på vägen hem. Skulle ta bussen dit, snabba in på Barnens Hus för alla leksaker, till Forum för det övriga och sedan till lill-ICA för resten. Men så plingade någon vid Forum och jag blev alldeles ställd. Det klart att ur ett perspektiv så var det kanske klokast att gå av här, göra allt på Forum och sedan gå till bilen vid Maxi - då slapp man ju trassla i parkeringsgaraget. Utan att egentligen tänkt färdigt så kastade jag mig av bussen. Handlade en miljon saker med typ urton påsar och skulle gå till bilen. Som hela dagen så ösregnade det så klart. F-n vad arg jag var på mig själv. I och för sig hade jag hittat det jag ville ha, och ganska fort dessutom, men jag hade ju redan en stor och tung väska att bära på samt ett paraply som jag ju inte alls kunde nyttja med händerna fulla av påsar. Blöt bäver är helt klart en underdrift!
I alla fall, efter en snabb tripp in på Barnens Hus så var allt i alla fall klart. Så fick det bli Maxi för handling av mat och så ICA för posten. Måste ju köpa frimärken till julkorten som ju måste skrivas. Puh!
Skönt att vara klar, men påminn mig att inte avvika från min i förväg uttänkta plan!

Hmm...

Barnet såg polisbilen i inlägget tidigare. Och sa; morfar åker polisbil. Eh, jaha, sa mamman, det tror jag inte. Morfar åker annan volvo. Nej, barnet var bestämt: Morfar åker polisbil... Mamma åker beemve, pappa åker lastbil. Vem kan argumentera mot det? Så då måste det vara så.

Undrar dock vad morfar och barnet gjort när morfar varit barnvakt???

Polis polis potatismos?

Jag tror, att om man klickar på bilden och den blir större så ser man att det finns en lapp på rutan på bilen. "Inspelningsbil" står det. Vad i alla sina dar är nu detta? Är det ett filmteam som spelar in, typ Troell med crew? Är det en bil med en inspelningsfunktion? Är det ens en bil? Va´fan!

Möte möte möte för fru Alm...återkommer

Ni ser vad fint och kreativt. Fräsigt...

Rent hus

Vi kom in på äckliga saker idag på fikat. Apropå TV-serien rent hus, och hur äckligt folk egentligen kan ha det. Oftast vet man ju inte. Någon sa att det till exempel ju kunde vara jätteäckligt hemma hos mig trots att jag inte ser direkt snuskig ut. (De skulle bara veta!) Men någon tyckte att det kunde vara okej eftersom jag inte arbetade med mat och dryck och så.
Då kom vi så småningom också in på hur äckligt det är på jobbet. Ni vet, när gjordes ens skrivbordsstol rent sist? Tangentbordet? Telefonen? Tänk de som jobbar på callcenter och delar headset med en massa andra. Då tänkte jag ju osökt på de erotiska numren - tänk om de också är callcenter, så att det är olika tjejer som svarar. Och jag har ju aldrig ringt någon sådan, men jag föreställer mig att det förekommer mer salivutsöndring ur munnarna under de samtalen än övrigt annars. Skulle inte vilja ha ett sådant headset. Nej tack så very much! Ska jag ha en porrlinje skall jag ha min egen telefon. Eller jag kan tänka mig att dela med Ellen, vi skulle ju ändå snacka samtidigt så klart...

Klappstatus

Alltid roligt att se vilken typ av år ens leverantörer har haft; det kan man alltid mäta på de klappar man får. Hittills ser skörden ut så här:

Bäddset - snyggt och bra kvalitet - troligen bra år
Pepparkaksformar - varken till eller från
Fotbollar till Unicef - dåligt år. Men bra omtanke så fint ändå så klart. De brukar dock ge champagne.

Får se om det glider in mer under nästa vecka eller om alla andra haft superrisiga år.

Julefrid i juletid

Idag tänkte jag ta en anekdot med lite julstämning. Jag kom att tänka på det apropå pianolektionerna nedan.
Jo, det begav sig cirka anno 2002, eller så. Familjen Alm var hemma hos oss på traditionsenlig julsupé. Middagen var avslutad och vi var på god väg in i den x-tonde flaskan av något alkoholhaltigt. Ellen och jag hade för länge sedan lämnat fniss-stadiet och var mer någonstans i apgarv-dregel kombon, som så ofta blir resultatet av våra gemensamma övningar. Vi tänkte att vi skulle förgylla soarén med lite stämningsfulla julvisor. Man ser ju framför sig den bild vi hade; snön gnistrar vit utanför, månen sveper sin slöja kring landskapet. Inne är brasan tänd och stearinljusen vaggar sakta på borden. Två sockersöta töser stämmer upp i sång medan en av dem klinkar vackra toner på pianot, ögonen glittrar och kinderna är rosiga av salighet. Scratcccchh (någon lyfter upp pickupen lite våldsamt ni vet). Så blev det nu inte riktigt: Anna har tagit pianolektioner i 7 år men spelar ändå inte mer än hjälpligt. Dock skulle sången kompas. Pianot är inte stämt för fem öre. När det flyttade in i huset var det inte stämt på säkert 20 år, men då så skulle vi vänta 2 månader så att det fick sätta sig på sin plats innan vi stämde det. Och det ledde till att vi glömde bort det. Någon av tangenterna låter inte ens när man slår på den. Så i ett alldeles för långsamt tempo, ibland till och med helt avstannat (då jag letar tangent) spelas nu falska julsånger. Anna sjunger i en tonart som förmodligen aldrig varit nära den ursprungliga och Ellen sjunger en annan. Dessutom så bryr sig inte Ellen om att stanna när musiken stannar, vilket ju Anna gör eftersom hon vet när hennes fingrar står stilla. Detta leder till att Ellen alltid ligger åtminstone en vers före Anna. Och det är inte direkt ljuvlig kanon utan snarare olidlig kakafoni. Har vi senare fått höra. I våra öron och ögon är det fortfarande enligt bilden ovan. Dessutom bryter vi titt som tätt ut i skratt, ni vet sådant där när man inte får luft och på grund av att man glömmer stänga munnen så börjar allt som finns i den att rinna ut. Man kan inte vara helt säker på att inte någon av oss kissade lite i byxan, det är mycket möjligt. Vilket julkort! Tänk om man kunde visa det här istället för Musses pianoklink på julafton. Vilken succé!
Har senare insett att pianot hörs inte bara ut på gatan utan även in i grannens hus. De tyckte kanske inte succén var lika uppenbar. But what the hell, ytterligare en insats för fastighetspriserna på gatan!

Ridå.

Nunna eller hammarhaj?

I natt hade jag en märklig dröm. Vi var några stycken, blandat kollegor och andra vänner, hemma hos min närmaste chef. Plötsligt så reser hon sig upp och säger att vi måste gå hem för hon och hennes man skall gifta sig (de är redan gifta). Hennes man var i drömmen någon helt annan än den hon faktiskt lever med. Fast bara på utsidan, det var egentligen samma person. Chefen började springa till någon båt som skulle avgå från ett stenbrott någon stans i höjd med Danvikstull. Min kollega lilla Y skulle vara fotograf. Chefen sa; jag har sett några av hennes bilder och jag gillar verkligen vad hon har gjort så därför har jag bett henne fota. Till saken hör att chefens man till yrket är fotograf så kraven är knappast låga. Jag blev lite småputt eftersom det ju är min favoritsak att göra; fota bröllop. Fotade för övrigt familjen Alms bröllop. Tjusigt värre. Nåväl. När jag såg den stass som fotografen tvingats ikläda sig försvann all avundsjuka i ett nafs. Hon skulle ha fotsid lång vit klänning med röd brodyr på bröstet och en gigantisk vit vikt hatt på huvudet. Modellen var lite av en korsning mellan sådana där stora nunnegrejer, ni vet där det vita sticker ut från huvudet och en gigantisk hammarhaj. Längst ut hängde lite tofsar också. Måttligt klädsamt.
Chefen hade dragit och glömt att meddela sin man var bröllopet skulle stånda. Han rände runt som en yr höna i lägenheten och hittade inte ut. Jag tyckte att han nog kunde vara lugn eftersom det knappast kunde starta utan honom men det hjälpte inte. Till slut fick en annan kollega i alla fall iväg honom åt rätt håll. Bara det att han var lite osäker på om det var Särna eller Järna han skulle till. Och det är ju lite skillnad, ligger inte riktigt åt samma håll.
Inga av oss som var i lägenheten var bjudna men vi var plötsligt där ändå. Och blev utkastade. Sjysst!
Lilla Y är på utbildning, men på måndag måste jag fråga henne om hatten. Den var f-n inte okej. Undrar just var hon köpt den?

För att inte tala om Piano.

Pappan ville lära sig att spela fiol. Mamman tyckte att sådant gnidande kunde bli aningens outhärdligt och styrde därför över de musikaliska önskemålen till piano. Det skulle bli bättre även av andra skäl: 1. Vi har ett piano, 2. Jag kan åtminstone hjälpligt spela och skulle därmed kunna ge lektioner.
Sagt och gjort. Lektionerna startade och han var väldigt inne i det. I ungefär 5 minuter. Sedan gav han upp. Vi kom så långt som Bambi. Ni som någonsin spela något ur Carl Bertil Agnestigs böcker vet hur långt det är. Inte jätte. Typ sidan 2. Om ens det. Tur där att inte en Stradivarius inhandlats. Bortkastade pengar!